Jag har alltid älskat att ta bilder på andra och själv blir fotad. Känslan när någon tar en bild på mig får mig att tro på att jag är uppskattad ... Låter kanske konstigt.
Någon har upptäckt att jag är där ... Och ser mig. Att bli sedd är en så otrolig känsla som är svår att beskriva.

På senare tid har jag knapp några bilder på mig själv ... Det får mig att känna att jag inte är sedd . Jag menar inte att jag hår runt och gråter över det här. Men det är någonting jag har tänkt på .
Är det för att ingen ser nig längre ? Är det jag som undviker kameran för att jag itne vill minnas stunden eller hur jag såg ut i den stunden?

Jag vill ha tillbaka en känslan som jag hade förut ... Då jag alltid ville vara ned på bild . Jag vill framkalla och lägga in bilderna i ett fotoalbum som jag vill ha resten av mitt liv. Jag vill njuta av tiden jag har här och vara nöjd med det jag har . Jag vill inte ångra någonting .... Jag vill bara vara den jag va...