Man sätter ett mål för sträva mot det och nå det. Men vad händer om man inte når det då ?... 

Om man inte har mål, betyder det att man tar dagen som den kommer livet ut? Jag har trott att jag gjort så, men jag märker mer och mer att man inte kan undgå mål i livet. Det är någonting som vi sätter varje dag hela tiden. Målet att gå från bussen till tunnelbanan, målet att träna mer, målet att läsa 12 böcker på ett år och målet att gå ner ett visst antal kilo i vikt under en viss tidsram...

Jag fick sätta en målvikt när jag började Itrimprogrammet i januari, det var ett mål som var sååå långt borta från mig men som jag ville se på vågen för självkänslans skull. Ju närmare jag har kommit målet ju längre bort har det känts. Jag höll på att ändra mitt mål för inte så längre sedan bara för att jag kände en stress för att nå målet. Vilken looser jag är om jag inte nåt det tänkte jag. Men jag ändrade ingenting ...

Däremot la vi ett delmål fram till mittan av juli ... 8 kg. Känner lungt i början men börjar tveka om jag når det. Det går väldigt trögt med min viktnedgång just nu...

Om jag inte går ner till mina mål, då känns det inte bra. För och främst känner jag då att jag tror att jag är bättre än jag är genom att tro att jag kan gå ner så mycket. Sen känner jag äsch det gör inget , jag ska ändå fortsätta gå ner. Och samtidigt känner jag vad kunde jag ha gjort bättre och varför gjorde jag inte det... 

Mål är bra , men jag tror att livet blir en enda stor stressboll om man sätter mål jämt och ständigt. Jag ska ha målen jag har i vardagslivet sedan ska mina större mål få betas av en i taget. 

Mitt mål idag är att efter frukosten gå till skolan jag har praktik på och sen kämpa för att nå mitt mål i juli!