Jag har inte skrivit på mycket länge... för att jag slutade finna glädjen i det. Men nu känner jag att jag behöver skriva av mig för min egen skull. 
Det är så mycket som har hänt det senaste året känns det som... men allt kommer väl fram lite i taget.

Jag började skriva i bloggen för att inspirera mig själv och andra med en viktresa, en viktresa som skulle gå ner åt till ett hälsosammare liv. 

Förra året idag vägde jag som minst och var så otoligt stolt över mig själv. Jag kände att jag hade hittat kroppen jag var bekväm i och hade bestämt mig att jag inte skulle gå upp mer än 3 kg.... jag gick upp 3 kg, och sen 2 kg till... och sen några kg till... och kanske några till... fy fan asså, jag kunde inte stoppa det kändes det som.

Det gör så ont i mig att jag lät det gå så långt så jag nästan är tillbaka jävla ruta ett igen!! Men det gör mer ont i mig att jag börjar få kommentarer om min kropp... kommentarer jag verkligen inte vill höra även om dom inte är menade att vara taskiga. 
Folk förstår inte att mycket sitter mentalt och att jag har varit överviktig hela mitt liv och att det kanske tar hela resten av mitt liv att bli normalviktig. 
Jag för höra : ja men det är bara att gå och träna! Du måste träna! Ska du äta det där? Har du börjar gå upp i vikt? eller bara blickar som säger exakt vad dom tänker.... 

jag säger inte att alla måste förstå mig helt, men jag önska att man inte skulle prata om det hela tiden och tro att man får det att se så enkelt ut. För mig personligen är det inte enkelt, det är nästan så att jag funderar på att skaffa hjälp... någon professionell jag kan prata med om det här. Men vad ska jag säga till den personen? Att jag pendlar i vikt och älskar socker.... hur fan ska man rädda mig från det liksom... det finns väl nått sätt kanske.

Men någonting som får mig nu att känna en klump i halsen är att jag i 2 år har varit en inspirationskälla till många. Jag har fått personliga meddelanden och kommentarer och sett vänner, familj, främlingar och bekanta göra som jag för att gå ner i vikt.... men vad gör jag istället? Jag släpper på alla gränser, precis som jag har sagt att man inte skulle och jag har slutat träna och bara gett upp på något sätt. Har aldrig känt mig så obekväm i min kropp som jag gör nu...
Varför kunde jag inte bara följa min egna råd jag gav till folk??? 

äsch jag vet inte... köpte friskis och svettis kort igår och hoppas på att alla roliga pass ska hjälpa mig. 

Nu ska jag till itrim för att göra min 18 månaders uppföljning, förmodligen kommer jag att gråta för att jag skäms så himla mycket. 

men vad brukar man säga...imorgon är en ny dag med nya tag!